Kändis-spotting

Det är tråkigt att jag känner mig starkt drabbad av nyinflyttade-Stockholmare-syndromet. Vad betyder detta då? Jo, att så fort jag ser minsta skymt av någon jag sett i en film, på tv, i en tidning eller ens nån som skriver en blogg som jag råkar läsa så blir jag som ett litet barn och är alldeles till mig. Jag skriker som en fjortis, springer fram och kramar och ber om en autograf, samt tar minst 20 bilder.

Allt detta sker dock inombords. På utsidan försöker jag vara den mest oberörda som finns, för vi vet väl alla att "kändisar" vill leva som vanliga människor och att kolla storögt, peka och vända sig om är ungefär det mest ocoola man kan göra och det sista som gör lantisar som mig accepterade av infödingar och liknande. Dock lyckas jag alltid småle lite, kolla lite för länge och ändå framstå som tönten. Trots att det tydligen är väldigt viktigt för mig att bli accepterad av de som redan bor här. Fråga mig inte varför, men jag vill väl helt enkelt inte skämma ut mig på stan och sen råka hamna i någon av de bloggar jag läser som "en typisk turist som aldrig sett Paolo Roberto springa på Norrmälarstrand". Detta är ju då förstås något som jag gjort och gärna berättar, eftersom jag fortfarande, och inte ens djupt därinne utan väldigt tydligt, tycker det är lite lite lustigt och även rätt så häftigt.

Vad hela den här skitlånga texten skulle leda till var i alla fall faktumet att jag och Emma mötte Tommy Lee på vår promenad igår. Nu är ju inte Tommy Lee, Madonna eller Britney, som fansen bara rusar efter. Men han är ändå en kändis som faktiskt inte bor i Sverige och är rätt mycket mer känd än "hon som spelar Becks dotter". Kanske 20 meter efter mötet frågar Emma mig, fortfarande med ansiktet vänt rakt framåt; "du, vem var det där? Jag tyckte att jag kände igen honom". Varpå jag svarar kort och gott att det var Tommy Lee. Efter detta tar vi inte fram vår kameror och knäper 20 bilder, springer tilbaka för att be om en autograf, eller ens vänder oss om. Vi tittade inte ens dit en gång extra, eller log lite mot honom, eller för oss själva.

Vi går helt enkelt vidare på vår promenad och pratar om vänner, relationer och helgen. Precis som om Tommy Lee aldrig hänt.

Att jag sedan skriver det här blogginlägget, som en ursäkt för att få berätta om att jag mötte Tommy Lee vid Djurgårdsbron gör mig ju fortfarande till lantisen. Men jag tittade inte, och jag vände mig inte om! Kanske, kanske är jag på väg att bli indoktrinerad.