Here I go again, on my own

Varför vänjer man sig så fort vid någon annans sällskap? Man vet redan innan att det här är extratid. Fyra dagar som inte ens skulle funnits egentligen. Fyra dagar som kom av en slump, och dessutom så nära inpå det senaste mötet så man inte ens han längta efter det eller se det som något speciellt. Första dagen är mysig och alldeles underbar, men inte så speciell som när man inte setts på en månad. Redan första kvällen så har man vant sig och ser det som självklart att sällskapet finns där i soffan, vid köksbordet och när man vänder sig i sängen. Andra dagen är det vardag. Man sover tills man vaknar och jäser omkring lite, funderar på vems tur det är att diska och hur man ska dela på kostnaden för middagen. Den tredje dagen är man så van att man till och med går på möten ensamma, träffar andra människor och inte ens konstant rör vid varandra när man ses. Men den fjärde dagen. Den fjärde dagen känns alltid som den värsta dagen någonsin. Man pendlar mellan en illusion av att det kommer vara så här för alltid, fundera på vilken film man ska se ikväll, om man ska köpa godis tillsammans till kvällen eller vad man ska hitta på tillsammans i helgen, till att inse sanningen. Sanningen om att man bara timmar senare ska separeras igen. Återigen få en stor klump i magen ju närmare man kommer. Återigen dubbelkolla flygtider och busstider. Återigen hålla så hårt i den man älskar att man tror att den ska gå sönder. Titta på den varannan minut, även när man ser en absurt spännande film, av rädsla för att glömma en min, en ögonfärg, ett hårstrå eller en skrattgrop. Allt detta för att till slut stå där vid avskedet och bittert ångra att man gick på ett möte, att man pratade med en annan person i stället för att lägga all sin vakna tid på att titta på, prata med och känna på den person man älskar mest i hela världen.

Men även om det är det värsta man kan vara med om. Även om det inte finns en värre stund än stunden när man lämnas ensam igen, eller lämnar någon ensam. Även om man hatar den som uppfann distansförhållandet och nästan frågar sig om det är värt det. Även om man gråter och bannar världen och alla omständigheter som förstör så är det alltid värt det.

För det går inte att välja bort den man älskar på grund av något så simpelt som 640,9 km.

Vår i norrland

Om man räknar på det så skulle man troligen komma fram till att detta är den fjärde eller femte dagen det här året som man faktiskt ser till solen häruppe. Och det måste man ju självklart ta vara på när man ändå bara är distansstudent och inte har några föreläsningar eller andra tider att passa. Så en promenad vid Nydalasjön med Erik och Joel satt riktigt fint till lunch.

Nu ska vi nog spendera resten av dagen i sportlovets tecken och mysa runt i adisdasbrallor och käka blåbärssopppa, läsa böcker och kanske se en film.

Ibland är livet bra härligt!

What's the story, morning glory

Lyckades för en gång skull ta mig upp innan lunch. En av nackdelarna med att inte kunna somna förrän vid fem är att man lätt sover till typ två på eftermiddagen. Men idag lyckades jag faktiskt öppna ögonen och svänga benen över sängkanten redan vid halv nio, dock endast för att jag var tvungen att lämna tillbaka glasögonbågar. Men nu ska vi inte hänga upp oss på detaljer. Det viktigaste är att jag kom upp!

Nu när jag sitter här och är sjukt trött, eftersom jag fortfarande somnade typ fyra-fem, så mår jag ändå så himla bra. Insikten om hur mycket man faktiskt hinner åstadkomma på en dag som denna är helt fantastisk. Nu får jag bara försöka lägga mig i tid och vända tillbaka mitt dygn och sen är allt frid och fröjd igen!

Hur ska vi klara oss??

Ett "På spåret" utan Oldsberg går ju inte att föreställa sig.
Har väldigt svårt att tänka mig att fortsätta titta med Rickard Olsson eller Anne Lundberg som programledare. Jag menar, Oldsbergs småkluriga, och oftast sjukt långsökta ledtrådar kommer inte funka utan hans glasögon, kluriga leende och hans väldigt karaktäristiska röst.

Enda chansen nu är troligtvis någon/några som gör det totalt olikt, för en "wannabe-Oldsberg" vill vi ju inte se.

Vart detta slutar återstår att se, men så länge får man trösta sig med sista programmet någonsin (?) med Oldsberg/Hellberg och hoppas på roliga resor!

Tror att jag skulle behöva nya glasögon

You and me, and house, and food

Komma igång

Det här med att jag börjat blogga igen var nog lite av en överdrift. Dock skyller jag på en tiodagars resa till huvudstaden och absolut avsaknad av internetuppkoppling i den lilla lägenhet där jag befann mig. Detta gjorde givetvis att tiden jag befann mig i denna lägenhet reducerades till en väldigt liten del av min vakna tid. Därmellan tog jag promenader in till city och shoppade små komplement till den lilla packning jag hade med mig. Jag åkte tunnelbana till Gärdet, Söder, Solna och Kista av olika trevliga anledningar. Drack alldeles för mycket öl och vin med nyfunna bekantskaper vilket bland annat resulterade i ett par sönderslagna strumpbyxor och blåmärken både här och där. Jag åt allt från anka i portvinssås och västerbottenspaj till wokgrönsaker med köttbullar och en-dag-gammal-McFlurry (dock instoppad i frysen).

Sist men inte minst så fick jag tillfälle att spendera tid med trevliga och underbara människor som jag tyvärr träffar alltför sällan i vanliga fall. Med detta sagt så var en tio dagar utan möjlighet till internetbaserad kommunikation faktiskt ganska ok.

Men nu är det en tid med iksu, möten, plugg och allt annat som gäller. För var det något jag inte gjorde därnere så var det nytta!

Bollnäs!

Tänk att vi vann. Och mot Erik dessutom.

Sjukt grymt av en kör från lil(l)a Bollnäs!