Here I go again, on my own

Varför vänjer man sig så fort vid någon annans sällskap? Man vet redan innan att det här är extratid. Fyra dagar som inte ens skulle funnits egentligen. Fyra dagar som kom av en slump, och dessutom så nära inpå det senaste mötet så man inte ens han längta efter det eller se det som något speciellt. Första dagen är mysig och alldeles underbar, men inte så speciell som när man inte setts på en månad. Redan första kvällen så har man vant sig och ser det som självklart att sällskapet finns där i soffan, vid köksbordet och när man vänder sig i sängen. Andra dagen är det vardag. Man sover tills man vaknar och jäser omkring lite, funderar på vems tur det är att diska och hur man ska dela på kostnaden för middagen. Den tredje dagen är man så van att man till och med går på möten ensamma, träffar andra människor och inte ens konstant rör vid varandra när man ses. Men den fjärde dagen. Den fjärde dagen känns alltid som den värsta dagen någonsin. Man pendlar mellan en illusion av att det kommer vara så här för alltid, fundera på vilken film man ska se ikväll, om man ska köpa godis tillsammans till kvällen eller vad man ska hitta på tillsammans i helgen, till att inse sanningen. Sanningen om att man bara timmar senare ska separeras igen. Återigen få en stor klump i magen ju närmare man kommer. Återigen dubbelkolla flygtider och busstider. Återigen hålla så hårt i den man älskar att man tror att den ska gå sönder. Titta på den varannan minut, även när man ser en absurt spännande film, av rädsla för att glömma en min, en ögonfärg, ett hårstrå eller en skrattgrop. Allt detta för att till slut stå där vid avskedet och bittert ångra att man gick på ett möte, att man pratade med en annan person i stället för att lägga all sin vakna tid på att titta på, prata med och känna på den person man älskar mest i hela världen.

Men även om det är det värsta man kan vara med om. Även om det inte finns en värre stund än stunden när man lämnas ensam igen, eller lämnar någon ensam. Även om man hatar den som uppfann distansförhållandet och nästan frågar sig om det är värt det. Även om man gråter och bannar världen och alla omständigheter som förstör så är det alltid värt det.

För det går inte att välja bort den man älskar på grund av något så simpelt som 640,9 km.