För jag har bara regn hos mig

Väcktes av att telefonen ringde klockan åtta imorse. Kära Johan ringde för att meddela att han var på centralen om ca 20 min. Världens bästa kompis Sofia hade förstås glömt att hon skulle käka frukost med honom i stan och att hon dessutom sagt att "det är lugnt, jag är alltid vaken tidigt" var inte heller nåt som hon direkt tänkt på när hon lade sig och sov vid halv två.

Inget mer prat i tredjeperson nu; jag fick helt enkelt kasta på mig kläder försöka trycka till frisyren (som för övrigt inte är gjord för sena morgnar) och springa till tunnelbanan. När jag väl träffade Johan hade vi riktigt trevligt, trots att han var sjuk och gick på alvedon. Han bjöd på frukost på Publik, kanske världens godaste bröd, och vi snackade på en timme. Synd att man inte har tid eller råd att göra sånt varje morgon, är ju hur mysigt som helst att börja dagen med en kompisfrukost.

Efter att ha lämnat av Johan på centralen för vidare färd mot Mariefred så fick jag mess om att jag kunde komma förbi mitt sommarjobb på en fika i eftermiddag. Lät som en trevlig idé, insåg dock att jag var tvungen att fara hem och reda ut håret och kanske sminka mig lite. Så fort jag kom hem började det dra ihop sig på himlen och det blev mörkare och mörkare. Sisådär när jag skulle behövt fara, öste det verkligen ner. Letade som en tok efter paraply eller möjligtvis regnjacka, men nyinflyttad som jag är så har jag väl stoppat de båda på ett sånt där säkert ställe som jag absoluuuut skulle komma ihåg. Då jag inte direkt har råd att ta en taxi typ 2 mil så blev det till att stanna hemma. Hade dessutom tänkt mig en springtur efter fikat, men det lär ju inte bli av.

Så nu blir det till att ladda inför indiska middagen på söder ikväll istället, inte helt fel faktiskt. Börjar nästan gilla det här storstadslivet, lite bio en kväll, lite restaurang nästa och en hel del shopping på dagarna. Man kanske skulle satsa på det här med hemmafru ändå, eller vad säger du Joel?